Att tänka tillbaka

Att tänka tillbaka på gammalt som man gjort, val som man gjort då man uppenbarligen inte mått så bra gör att man ibland undrar om man alltid tagit rätt beslut? Det finns några val jag gjort då jag mått som sämst men just de valen är inget som jag ångrar. Men de val som legat i min ”mitt-emellan-period” är mer de som jag funderar över ibland, var alla val där verkligen rätt?

De val jag gjort är inget jag ångrar och inget jag klandrar mig själv för, just eftersom att de valen var rätt just då. Idag kan jag däremot tänka om jag kanske hade gjort något annorlunda i mina handlingar om jag hade mått så bra som jag gör idag. Det kommer jag aldrig att få veta och inte heller kommer jag att fundera på det så mycket, men tankarna kommer upp då och då.

Tankarna kan verkligen spela oss ett spratt. Tankarna om flytt är som bortblåsta just nu och jag hoppas att de håller i sig, för just dem tankarna har varit som allra jobbigast för mig. Att stå och luta på två ben. Det beslut som jag stod inför för inte allt så länge sedan är inget som jag önskar någon, särskilt inte någon som har barn.
Jag har gjort en flytt en gång och lämnat min familj och barndomsvänner och det är det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Särskilt med tanke på att jag är en person som verkligen fäster mig vid de personer som jag tycker om. Att gå vidare på helt egen hand som jag gjorde då jag var 18 år är för mig idag en gåta. Att vara så pass bestämd och målmedveten som jag var då är faktiskt något helt otroligt. Jag påminns om det särskilt mycket då jag umgås med en särskild vän som alltid påpekar hur mycket hon ser upp till mig pga det. Hur stark jag måste vara. Och ja, så här i efterhand så är jag nog det. Så hey, jag har mått dåligt TVÅ gånger i mitt liv och haft det tufft i 13 år, hur mycket är det egentligen? ;)

Inte är det så konstigt heller. Jag har alltid klarat mig själv, helt på egen hand som mamma från 19-års ålder. Det är fasen inte underskattat när man väl tänker efter. Jag säger inte att jag är en på miljonen och inte heller en underkvinna, men det tål att tänkas på ibland. Att jag faktiskt klarat av att på egen hand ta ansvar, jobbat mig uppåt på varje företag jag varit anställd på och i stort sett aldrig bett någon om hjälp, det har stärkt mig som människa om något. Man måste helt enkelt tänka tillbaka ibland på det man faktiskt klarat och åstadkommit och inte tvärtom :-)

Kram Mia

På hotell Rica i Oslo

Har just jobbat klart för dagen och checkat in på hotellet. Helt okej är det, men jag saknar dock badkar och TV framför sängen ;-)
Nåja, hotellet ligger verkligen mitt i kärnan av Oslo så jag ska inte klaga.
Nu blir det middag ute med kollegor.

Puss och Kram

20130514-172401.jpg

Mitt ”nya” liv

Jag har inte riktigt tiden med mig just nu. Det är massor på jobbet och mer ansvar och timmarna jag får över spenderar jag mycket med nära och kära.

Sanningen är att jag inte har mått så bra som jag gör nu på ÅR! Den känslan är helt fantastisk! Jag mår äntligen som jag förtjänar och alla säger att det strålar om mig.
Jag umgås med mina underbara vänner som jag fullkomligt älskar från hela mitt hjärta. Jag är singel och jag njuter av det också. Jag njuter av livet varje dag! Att ta dagen som den kommer har helt enkelt blivit min melodi. Jag har även börjat planera saker för framtiden. Jag sparar pengar till en insats till en eventuell lägenhet om 2-3 år och jag är grym på att spara, särskilt då jag fått upp lönen rätt mycket.

Idag har jag även bokat in en weekend i Köpenhamn med en god vän i slutet av maj, vilket ska bli superkul. Jag har också bokat en Spanienresa till min dotter (jag följer inte med), med hennes bästis och hennes bästis pappa i juli. Jag har nyligen besökt Norrbotten och träffat barndomsvänner som verkligen boostar mig och ser mig för den jag är. Där kände jag också att jag nog inte vill bo, kanske har allt varit en illusion då jag mått dåligt, att jag bara ville till tryggheten? Där jag alltid varit trygg och haft mamma runt hörnet? Det viktiga är i alla fall att jag mår bra där jag är, här och nu, och det gör jag.

Jag känner en sån tacksamhet till livet och de jag har runt omkring mig. Mina kollegor. Min chef. Min mamma. Min dotter. Alla runt om visar verkligen kärlek, omtanke och uppskattning och jag känner igen mig själv igen, att jag vill umgås och ge massa kärlek och glädje runt mig. Det är så det ska vara. Man ska lyfta varandra. Vad vore man utan kärleken runt omkring?

Denna sommar kommer bli underbar. Det känner jag på mig. Min hälsa är som vilken som helst (äntligen) och jag är glad för det varje dag. Jag fullkomligt älskar mitt ”nya” liv där jag äntlligen får må bra och vara den jag är :)

Kram Mia

Jag lever

Hej alla fina!

Jag har fått en del kommentarer och frågor om jag lever och hur jag mår. Tack så jättemycket för eran omtanke! Ni är så fina många av er att man blir tårögd.

Först vill jag börja med att säga att jag mår betydligt bättre än sist och har sakta men säkert hittat tillbaka tills livsglädjen och att lyssna på mig själv mer. Jag har gått till KBT en gång i veckan under min sjukskrivning (som för övrigt är avlslutat och jag jobbar heltid igen sedan i mitten av februari), och det viktigaste han har lärt mig under den här tiden är att säga till alla i min omgivning ”det här vill jag”, och så har jag gjort. Riktiga vänner står kvar, andra går, och skönt är väl det att veta. Som alltid i en tuff period i livet så sållar man och rensar då man ser vad omgivningen går för, och de som står kvar då  är de som är värd att kallas  just ”vän”.

I kärlek har det också hänt en del. Jag har valt att avsluta min relation med A, det gjorde jag i februari och det känns som att det var rätt beslut, främst för mitt välmående. Jag har förstått nu hur mycket det verkligen tärt på mig att ha en pojkvän så långt bort som man knappt träffade, och vetskapen om att allt hängde på en flytt från min sida kändes inte tryggt för mig. Och trygghet är A och O för mig i ett förhållande. Vi var för olika i viktiga frågor med helt olika värderingar och det blir mycket svårt att bygga något bra på det. Så nu står jag själv igen, men så behöver jag verkligen bara tänka på mig själv nu också.

På jobbet har det gått jättebra sedan jag började jobba heltid igen. Visst, en del dagar är stressiga men jag kan hantera det bättre nu. Däremot så är det ju så att har man en gång gått in i väggen så blir man aldrig lika stresstålig igen och det vet jag med mig och det är heller inget roligt att veta. Men nu är det som det är och det viktigaste är att försöka lära sig att hantera stressen med rätt verktyg. För mig har det här med min längtan till Norrbotten främst gjort att jag har en inre stress och det är tydligen den som är farligast. Jag har tur att jag har så bra chefer som verkligen lyssnat på mig under den här perioden. Jag får jobba hemifrån mer om jag känner mig stressad och ovanpå det så har jag även fått upp min lön med flera tusen och där med såklart mer uppgifter. Det känns jättebra att man trots sjukskrivningen fortfarande har kvar förtroendet hos cheferna.

Jag har inte haft någon som helst lust att blogga under min period då jag bara gått in i mig själv, och eftersom att jag fortfarande bara tar en dag i taget så gör jag bara det jag känner för. Jag bloggar inte för att få en känd blogg med en massa läsare, jag bloggar för min skull och när jag inte gör det, så slutar jag att skriva. Nu har jag inte bestämt mig om jag ska blogga mer eller inte. Jag får suga på den helt enkelt. Jag ville i alla fall höra av mig och berätta att jag i stora drag mår bra :)

Jag ska försöka läsa mig till vad som hänt i era liv då jag helt undvikit bloggvärlden så länge. Ska bli kul!

Stor kram till er från mig och ta hand om varandra!

/Mia

När tiden inte får ta slut

Igår var det födelsedagsfest för mig med barndomsvänner och fina A. Festen höll jag hos mamma och det blev jättelyckat. Att vara 31 är ingen skillnad mot att vara 30, faktiskt ;-)

Idag har vi bara myst på hemma hos A. Vi köpte hem god kinamat och så har vi sett/ser Sagan om ringen. Att få tillbringa sådana här kvällar med mina två hjärtan är helt obeskrivligt och det är så jag alltid vill ha det.

20121229-230001.jpg

Jag uppklädd för fest

Skyddsängel

Idag träffade jag min barndomsvän Sandra och det var så mysigt då det var längesen som vi sågs. Då jag fyller år imorgon så hade hon (snäll som hon är) köpt en tidig födelsedagspresent till mig; en skyddsängel.

Sånt här gör mig så rörd. Hur en gammal barndomsvän kan tänka så mycket på en trots att man knappt ses. Hon sa att det är just därför, för att hon inte kan finnas där alltid när jag har det svårt och då behöver en skyddsängel med mig varje dag istället. Så fin gest får mig att bli riktigt tårögd. Hon är en sann vän!

20121227-222725.jpg

Så var man framme i Norrbotten

Efter en hel natts tågresa kom vi fram till ett kallt Norrbotten imorse. -30 grader har termometern visat hela dagen. Den som säger att -20 i Stockholm är lika kallt som -30 här vet inte riktigt vad dem pratar om känner jag ;-) Men jag gillart! I alla fall några dagar. Kylan påminner mig om barndomen, hur det riktigt knastrar under skorna och hur vinterjackan styvnar av den rejäla kylan. Så är Norrbotten på vintern för mig.

Allra bästa gillar jag vintern här uppe när det närmar sig vår för då kan man åka skoter som jag älskar. Vi får se om skidåkning hinns med och är möjligt under tiden vi är här, men då måste det först och främst bli lite varmare.

Ikväll har vi varit många samlade kring middagsbordet och det har varit en jättemysig dag och kväll. Här känner jag mig lugn och finner inre ro.

Kram Mia

20121222-221943.jpg

20121222-222036.jpg